Hur man hittar en berättelse

Publicerad 01.03.2016 kl. 09:46
Har du funderat på hur inre bilder hänger ihop med läs- och skrivlust? Läs om mitt samarbete med sju lärare och 120 elever i åk 1 och 2 i Winellska skolan i Kyrkslätt.

Det sägs att läsfrämjande arbete handlar om att göra läskunniga personer till läsare. Man kan också applicera påståendet på skrivandet och säga att skrivkunniga bör få hjälp med att bli skribenter.

För mig, som lever ett liv där både läsandet och skrivandet är så viktiga, känns det ibland konstigt att bara vara ambassadör för den ena biten. Fast samtidigt är läsandet i sig förstås komplext så att det räcker och blir över.

Läsandet och skrivandet hänger ju samman på tusen olika sätt. Men när vi talar om läs- och skrivlust finns en gemensam faktor som är intressant att rikta strålkastarljuset på. Jag tänker på skapandet av inre bilder.

Det har talats mycket om de inre bildernas roll i läsundervisningen. I Sverige har man bl.a. i koppling till satsningen En läsande klass ifrågasatt att skapandet av inre bilder kallas för en lässtrategi som utvecklar elevernas läsförståelse. En del forskare ser på det som en meningsskapande kognitiv process, alltså något som sker automatiskt och inte en strategi som man medvetet tar i bruk.

Jag har talat om ämnet med specialpedagoger som menar att de träffat många elever med läs- och skrivsvårigheter som inte tycks få så tydliga inre bilder när de möter fiktiva texter. Och jag förstår mycket väl att den som inte ser personer, platser och händelser framför sig under läsningen inte tycker det är så roligt med skönlitteratur. Jag skulle kanske inte heller orka läsa en hel roman om den inre filmremsan plötsligt gick av och det blev mörkt i salongen.

En av de största saker som hänt i min egen utveckling som skönlitterär skribent är att jag lärt mig uppmärksamma de bilder som min fantasi skapar åt mig, använda dem i mina texter och tro på att mina gestaltningar i sin tur kan skapa nya bilder hos läsarna. Det är en utveckling som jag är säker på att vi som pedagoger också kan framkalla hos våra elever.

Jag har inte hittat någon tydlig forskning att stödja mig på när jag säger detta. Men jag tror att när våra elever både får samtala om inre bilder som texter gett upphov till och träna sig i att uppmärksamma och använda sina inre bilder när de själva skapar text, kommer både läsandet och skrivandet så småningom att kännas mera lustfyllt. Och eftersom läsandet och skrivandet hänger så tätt ihop skulle det vara konstigt om en större medvetenhet om de inre bilderna i samband med den ena färdigheten inte spillde över på den andra.

En möjlighet att testa hypotesen i praktiken fick jag härom veckan i ett samarbete med årskurserna 1 och 2 i Winellska skolan i Kyrkslätt och deras duktiga lärare som jobbar för att alla de här drygt 120 barnen ska bli läsare och skribenter. Under rubriken ”Hur man hittar en berättelse” byggde jag upp en helhet som tog ca 90 minuter att genomföra i varje klass.

Jag ville väcka positiva funderingar om läsning och fantasi. Jag ville ge eleverna en inspirerande högläsningsstund. Och framför allt ville jag se vad som hände om eleverna i koppling till det lästa fick försöka skapa inre bilder och använda dem i egna texter.

Så här byggde jag upp lektionen med varje klass: Jag började med att tala kort om två sorters berättelser som intresserar mig extra mycket: Dels älsklingsböckerna som man kan läsa tusen gånger utan att tröttna, dels de alldeles nya berättelserna som ingen människa har hört eller läst förut.

Sen presenterade jag en älsklingstext, det underbara kapitlet Höstlöv som avslutar Åsa Linds bok Mera Sandvargen (2003), och läste det högt med min bästa inlevelse. Det handlar om Zakarina som tycker hennes föräldrar är tråkiga som bara sitter inne och läser. Hon går ut och slänger sig i en hög med höstlöv – och där ligger hennes vän Sandvargen.

Han blir mycket ivrig när hon berättar om böckerna de har där hemma. I själva verket är det Sandvargen som gör böckerna (påstår han åtminstone). Ja, författarna pillar ju ihop själva orden på sina bokstavsapparater. Men berättelserna finns egentligen överallt, exempelvis i höstlöv, skruvmejslar och borttappade tumvantar. Och när Sandvargen andas på dem gör han dem lite tydligare, så att människor kan se dem - om de inte är igenproppade i huvudet förstås. Men barn brukar ha mycket bra ögon, säger Sandvargen, och det visar sig stämma in på Zakarina. För när Sandvargen lyfter upp ett löv och blåser på det med sin ökenvarma andedräkt ser hon en fisk i lövet! Det är Sagan om Sören och de sicilianska sardinerna, säger Sandvargen.

Tyvärr får Zakarina aldrig veta hur sagan fortsätter, för lövet flyger iväg. Men hon tar famnen full av höstlöv och rusar in och kastar dem på golvet framför sina föräldrar och meddelar att hon har hittat en saga. Efter en viss misstänksamhet sätter de sig ner på golvet och lyssnar när Zakarina vänder bladen och börjar berätta: ”Det var en gång en flicka, som lekte vid en strand. Där bodde en varg. De var vänner.” Mamman undrar om sagan handlar om Zakarina. ”Vi får väl se”, svarar hon då.

Efter högläsningen pratade jag med eleverna om att Sandvargen faktiskt har rätt när han säger att det finns berättelser överallt, fast det låter lite konstigt. För den som skriver vet, att vad som helst kan väcka fantasin till liv och bli ett frö till en berättelse. Och precis som det är med Zakarina är det också med författare: I början har de för det mesta ingen aning om allt som kommer att finnas med i den färdiga texten. Och det behöver barn som skriver berättelser i skolan inte heller ha! Jag poängterade också att jag märkt att Sandvargen har rätt när han säger att barn brukar ha mycket bra ögon.

Nästa steg var att jag riktade fokuset på sagan som Zakarina såg i lövet och visade med hjälp av projektor bilder av en sardin och av Sicilien, för att försäkra mig om att alla elever förstod innebörden av frasen ”Sagan om Sören och de sicilianska sardinerna”.

Sedan visade jag bilder av granna höstlöv och var och en fick tyst för sig själv välja sitt favoritlöv och titta riktigt nog på det. När alla hade blickarna riktade mot skärmen klickade jag fram nästa sida i bildspelet – en vacker sandstrand där vi alltså nu befann oss. Helt kort gjorde jag en muntlig gestaltning som hjälpte var och en att leva sig in i hur det kändes att vara på stranden och bad sedan barnen blunda och föreställa sig en fisk som simmade förbi i vattnet. När de öppnade ögonen fick de ta ett av tre papperslöv (som de fått i början av lektionen) och skriva ner vad det var för slags fisk de sett. Det kunde vara en verklig fiskart eller en påhittad. Läraren och jag gick omkring och hjälpte.

Nästa steg var att jag klickade fram en bild av en ö med klippiga stränder. Nu fick barnen hitta på ett namn åt ön och skriva ner det på löv nummer två. Efter det bad jag dem blunda på nytt och föreställa sig någon (en person, ett djur eller en annan figur) på stranden och ge ett namn åt denna. Det skrev eleverna ner på det tredje och sista lövet. Det handlade alltså om en process där färdiga bilder gav en upplevelse av en miljö och kombinerades med inre bilder som eleverna själva skapade.

Genom att jämföra med namnet ”Sagan om Sören och de sicilianska sardinerna” kunde eleverna sedan ordna sina löv på bänken och själva, eller med hjälp av oss vuxna, läsa ut namnen på sina sagor. Det kunde bli t.ex. ”Sagan om Victoria och spökhajen på Svarta ön”. När det var klart gratulerade jag klassen eftersom alla nu hade gjort som riktiga författare gör och sett nya berättelser som ingen människa läst eller hört förut. Och förstås fanns det ingen annan i hela världen än de själva som kunde veta vad som skulle hända i sagan.

Jag ska också nämna att det fanns en skål med färdiga löv med fisksorter, personnamn och namn på öar som man kunde använda om man inte kom på något att skriva, men de flesta eleverna ville hitta på egna ord. Några tog först färdiga löv, men kom efter en liten stund ändå på egna och bättre alternativ.

Den mest lärorika delen av processen för mig var när eleverna sedan satte igång med att skriva sina sagor på Ipads. Visst fanns det barn som behövde hjälp med att komma igång, men många blev också inspirerade och skrev längre texter än vanligt. Många ville att läraren och jag skulle läsa vad de skrivit och var stolta över sina sagor. Det finaste exemplet var en elev i årskurs 2 som inte tidigare skrivit så mycket och nu skapade en rekordlång text på elva meningar och dessutom där hemma skrev en saga till, som hen tog med och visade för sin imponerade lärare.

För mig blev några saker väldigt tydliga: Det går ofta lätt att komma igång med skrivandet när man har något konkret att starta i. Att det dessutom ingår ingredienser (ord eller bilder) man själv har hittat på tycks också stärka motivationen.

De barn som var vana vid att starta skrivprogrammet och visste hur man namnger texten, förstorar typsnittet, tar ny rad o.s.v. hade en stor fördel då de inte behövde slösa tid och energi på det tekniska utan kunde börja skapa sagan direkt. Stavningskontrollens röda streck vållade också onödigt huvudbry - här var det ju inte stavningen utan skapandet av en berättelse som var det viktiga.

Att skillnaderna i ordförråd, uttrycksförmåga och skrivfärdighet var stora, både mellan enskilda elever i samma klass och mellan barn i ettan och tvåan, blev också uppenbart. Jag noterade även stora variationer i självförtroendet när det gällde skrivandet. Några satt länge och tvekade över hur de skulle stava ord och vågade inte fortsätta förrän de kollat med en vuxen. Andra lät berättelsen flöda och verkade till exempel inte tycka att det var så farligt att de glömt de flesta mellanslagen och därför inte själva kunde avkoda vad de skrivit.

Jag, som tidigare jobbat mest med äldre elever, tänkte att en av de största utmaningarna för en klasslärare i de lägsta årskurserna måste vara att hitta sätt att handleda nybörjarskribenterna så att alla utmanas, inspireras och stöttas på rätt nivå. Men i klasserna jag träffade i Winellska skolan verkade i alla fall skrivlusten gå att locka fram hos en stor del av eleverna genom att sätta strålkastarljuset på deras egna inre bilder.

Och egentligen finns det väl ingen människa som är så igenproppad i huvudet att hen inte kan se några bilder alls i sin fantasi? Men en viktig uppgift för oss pedagoger är att se till att eleverna tror på att de har goda ögon och därför stannar och plockar upp berättelserna, där de ligger och blänker som silverfärgade fiskar bland höstlöv och vantar.

Katarina von Numers-Ekman
Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:
Hej Katarina! Ett inspirerande och härligt exempel på hur man kan stötta elevernas skrivning. Genom att du använder en riktigt fin text, och en del material för att stöda förståelsen, och en del inspirationsmaterial, kan skapar du en"uppgift utan tak", dvs. en uppgift som utmanar elever som kommit olika långt. Så inspirerande! Får jag använda din beskrivning, ditt exempel, din metod, i min undervisning?
Katarina Rejman01.03.16 kl. 18:25
I leken skapar barnet inre bilder. I leken delar de tom sina inre bilder - "då var vi på stranden" säger de lekande barnen till varandra och plötsligt är de på en strand. " då skulle vi åka tåg" säger de och plötsligt ser de att raden med stolar i själva verket är en rad med tågvagnar. Idag finns det - alltför ofta - inte tid eller plats att leka. "Tänk på att ni ska städa efter er också" säger pedagogerna och föräldrarna. " Plocka inte fram för mycket nu! Vi ska ha samling/lunch snart" säger pedagogerna. Leken är livsviktig på många sätt; att lära samarbete, turtagning, empati osv. Och att träna sig i att skapa och se inre bilder - dvs att lära sig fantisera, dagdrömma och att förstå vad man läser. Bygger vi bort naturliga lekplatser, städar vi bort barnens lek; kojor, tåg, sjukhus och stall ja då vingklipper vi både deras fantasi, deras naturliga processer att träna empati och deras förmåga att skapa och se inre bilder. Det är iaf jag övertygad om.
Lisbeth Sommarström01.03.16 kl. 20:43